De två första åren i mitt liv levde jag som vilken tvååring som helst. Jag gick på förskolan och busade med både vänner och förskolelärare, men någon månad efter min tvåårsdag fick vi beskedet som förändrade mitt och min familjs liv för alltid. Jag blev diagnostiserad med cancer, AML – Akut Myeloisk Leukemi, en allvarlig form av blodcancer som sitter i benmärgen. Jag behandlades under ett halvår med många tuffa och intensiva behandlingar med cytostatika (cellgifter). Att få så kraftiga behandlingar med cytostatika förstör ett barns kropp så även min. Idag lever jag med komplikationer från min behandling så som hjärnskada/hjärntrötthet, riktiga humörsvängningar, en synskada (synfältsbortfall) med mera.

Cancern kommer aldrig riktigt lämna mig den kommer alltid att finnas där även om jag så önskade att den inte gjorde det. Den gör mitt liv betydligt svårare men den har gett mig väldigt mycket glädje också. Utan cancern hade jag inte varit den person som jag är idag. Min syn på livet har ändrats, jag tar tillvara på livet och uppskattar de små sakerna i vardagen också. Jag har även fått en vilja och envishet utan dess like.

Den andra augusti 2016 började resan som skulle ge mig både glädje, smärta och vänner. Jag skulle än en gång få ta fram min vilja och envishet för att klara av det. Jag och tre andra barncanceröverlevare skulle tillsammans med TeamAron bestiga Sveriges högsta topp, Kebnekaise. Trots min hjärntrötthet och syn skulle jag ta mig både upp och ner med min egen packning. Det var ingen som skulle få ta den ifrån mig bara för att det blev jobbigt. Jag hade bestämt mig för att klara detta på egen hand. Att bära min egen packning trots att den vägde en del kilon skulle jag göra. Det var ingenting som skulle hindra mig från att göra det, men för att klara av att gå både upp och ner behövde jag en person som kunde hålla mig i armen och visa vart jag skulle sätta min högerfot eftersom min synskada gör att jag inte ser någonting åt höger, inte ens mitt eget ben. Med många vrickningar i fötterna fortsatte jag gå mot toppen eftersom att jag hade bestämt mig för att klara det. Känslan att stå högst upp i Sverige är obeskrivlig! Lyckan över att ha klarat att ta sig upp föll ut i glädjetårar. Jag kunde inte förstå att jag trots mina biverkningar klarade att ta mig högst upp i Sverige som många andra inte gjort.

Väl uppe på toppen insåg jag också att vi bara kommit halvvägs och påbörjade nedstigningen efter den magiska stunden där ingenting kunde stoppa mig. Att senare ta mig ner blev också en stor utmaning. Min hjärna började så smått stänga av sig själv, den orkade helt enkelt inte längre. Hjärntröttheten började ta över och alla stenar blev platta tillslut. Men jag skulle kämpa, slita och ta fram min envishet för att klara hela bestigningen själv för jag hade bestämt mig att det skulle gå på något vis. Cancern höll på att ta mitt liv ifrån mig och nu skulle jag visa vem som är bossen över min kropp och mitt liv. Det var nu jag hade chansen att ge tillbaka. En tupplur på en sten behövdes för att inte falla ihop, men sen var det bara på det igen. Någon timme senare satte jag mig på en sten bredvid en av dem personerna som peppat och stöttat mig längs vägen. Att få sitta på stenen bredvid en person som betyder så mycket för mig var magiskt. Jag och alla andra hade precis bestigit toppen av Sverige.

Som jag skrev tidigare har detta äventyret betytt riktigt mycket för mig. Det fick mig att inse att jag klarar det mesta i livet efter att ha bestigit Kebnekaise. Att få känna på den magiska känslan uppe på toppen efter allt slit insåg jag att det mesta är möjligt bara man vill och är beredd att kämpa för det. Jag fick äran att tillsammans med Aron Andersson berätta om vårt äventyr i TV4 nyhetsmorgon. Här nedan kan ni se klippet där vi berättar om dagarna som hjälpte mig att inse att allt är möjligt bara om man vill det tillräckligt mycket.

http://www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/rullstolsburne-aron-ledde-expedition-till-kebnekaise-3472086

Kebnekaise gav mig kraften att orka kämpa vidare i skolan. För skolan har varit och är en stor plåga för mig med mina biverkningar från behandlingen. Trots att man har svårigheter och många motgångar kan man lyckas vilket jag har bevisat för mig själv. Det är just min vilja och envishet som fått mig att vara där jag är idag. Efter snart fem år på gymnasiet lämnar jag med godkända betyg och detta tack vare lärare som trott på mig, men framför allt att jag trott på mig själv och att det är möjligt.

Vi är många barncanceröverlevare i dagens samhälle och utifrån mig själv blir jag ofta bemött på ett negativt sätt när jag berättar min bakgrund. Jag blir ofta bemött som ett ”offer” som man ska tycka synd om vilket är väldigt tråkigt för mig. Människor ser ner på mig för att jag har fått de biverkningar jag fått och inte orkar lika mycket som alla andra vilket är riktigt hemskt. Detta vill jag förändra, jag vill förändra synen på oss överlevare. Tyck inte synd om oss utan se oss istället som vi är, kämparna som inte ger sig. Vi är precis som vilka andra människor bara med andra erfarenheter och ser livet från ett annat perspektiv. Låt oss vara lyckliga tillsammans, kämpa tillsammans och sluta se oss som ”offer”.

 

 

Bilder privata.

VI GJORDE DET!

Anja var en av dem som stöttade mig längs vägen och här har vi precis kommit tillbaka till fjällstationen där resan började.